Jag blir glad när barn- och ungdomsböcker blir recenserade i dagstidningar. Det händer nämligen inte så ofta. Ännu gladare blir jag om det är en bok på lättläst och tidningen heter Dagens Nyheter. Det är ju ändå Sveriges tyngsta litteratursidor vi talar om här.
Men även om Andreas Palmaers bok Vandraren utan ansikte får en relevant och positiv recension och att författaren hyllas för sitt engagemang, blir jag ändå lite ledsen.
Recensionen i DN inleds nämligen med att cementera den lättlästa bokens låga status: "Bara handarbetsböcker har lägre status än lättlästa böcker för barn på låg- och mellanstadiet. Andreas Palmaer är en av de beundransvärda, ihärdiga författarna som ägnar sig åt denna den osexigaste formen av litteratur."
Då vet ni vad jag sysslar med på dagarna ... ihärdigt skapar även jag den osexigaste formen av litteratur. Undrar hur det känns för dem som skriver böcker om handarbete?!
Jag läste också den recensionen och reagerade på hur recensenten beskrev lättlästa böcker. Kanske snarare ett mått på okunnighet när någon uttrycker sig så? Och varför ens ha med den värderingen?
SvaraRaderaKändes bara onödigt, tycker jag. Även om jag vet att lättlästa böcker ibland inte ens kallas litteratur.
Radera