Allt som oftast berättar olika författare om hur det gick till när hen fick förlagskontrakt. För det mesta är det härliga berättelser fyllda med hopp och glädje. A Defining Moment, skriver exempelvis Simona Ahrnstedt idag. Själv har jag aldrig bloggat om mitt första förlagskontrakt, men inspirerad av Simona tänkte jag göra det nu.
Jag har skickat in många manus till många förlag. Och fått väldigt många standardrefuseringar. Mina manus om Tage på camping skickade jag in i omarbetade versioner i flera omgångar. Anledningen till att jag inte gav upp var att jag 1) är envis och 2) fick en hel del positiva personliga refuseringar. Exempelvis refuserade Erik Titusson på Lilla Piratförlaget manuset till Guldtian med följande ord: Det är svårt att skriva lättlästa böcker och det är sällan jag hittar välskrivna lättlästa böcker i manushögen, men dina är ett undantag. Jag tycker att du har en känsla för att skriva lättläst text utan att kompromissa med handling och gestaltning. Gissa om det fick mig att fortsätta kämpa?!
Och så kom det där mailet, från det välkända förlaget, med orden: Vi vill gärna ge ut ditt manus, om det ännu inte är antaget. Jag minns att jag stod i ett provrum på Lindex när meddelandet kom. Efter år av arbete kunde jag knappt tro att det var sant! Men min glädje var inte ogrumlad. Året som gått hade varit fruktansvärt för min familj. Min pappa hade gått bort och jag hade sålt mitt barndomshem med allt vad det innebär. Bara dagar innan det där mailet kom dog även min svärfar. Jag var ensam hemma med barnen och min man var hos sin mamma i Skåne. Visst blev jag glad, men jag hade inte lust att fira.
Några dagar senare hamnade jag i en valsituation då jag även fick kontakt med Tukan förlag, ett inte riktigt lika välkänt förlag. Efter månader av grubblerier, logiska jämförelser och mycket väntan gick jag på magkänsla och bestämde mig för att Tukan skulle ge ut Tage. Månader, tänker du nu. Nu skrev hon väl ändå fel? Men nej, semestertider och bokmässor i både Göteborg och Frankfurt kom emellan innan förlagsavtalet väl signerades. Fortfarande var det svårt att vara riktigt, riktigt glad. Men stolt över mitt kontrakt - det var jag - och det var då jag skrev det här inlägget bloggen.
Sedan dröjde det bara ett par dagar innan jag även fick kontakt med Nypon förlag angående Nyårsfesten. Och en ny väntan började ...
Och så kan en antagningsresa också se ut.
Jag har skickat in många manus till många förlag. Och fått väldigt många standardrefuseringar. Mina manus om Tage på camping skickade jag in i omarbetade versioner i flera omgångar. Anledningen till att jag inte gav upp var att jag 1) är envis och 2) fick en hel del positiva personliga refuseringar. Exempelvis refuserade Erik Titusson på Lilla Piratförlaget manuset till Guldtian med följande ord: Det är svårt att skriva lättlästa böcker och det är sällan jag hittar välskrivna lättlästa böcker i manushögen, men dina är ett undantag. Jag tycker att du har en känsla för att skriva lättläst text utan att kompromissa med handling och gestaltning. Gissa om det fick mig att fortsätta kämpa?!
Och så kom det där mailet, från det välkända förlaget, med orden: Vi vill gärna ge ut ditt manus, om det ännu inte är antaget. Jag minns att jag stod i ett provrum på Lindex när meddelandet kom. Efter år av arbete kunde jag knappt tro att det var sant! Men min glädje var inte ogrumlad. Året som gått hade varit fruktansvärt för min familj. Min pappa hade gått bort och jag hade sålt mitt barndomshem med allt vad det innebär. Bara dagar innan det där mailet kom dog även min svärfar. Jag var ensam hemma med barnen och min man var hos sin mamma i Skåne. Visst blev jag glad, men jag hade inte lust att fira.
Några dagar senare hamnade jag i en valsituation då jag även fick kontakt med Tukan förlag, ett inte riktigt lika välkänt förlag. Efter månader av grubblerier, logiska jämförelser och mycket väntan gick jag på magkänsla och bestämde mig för att Tukan skulle ge ut Tage. Månader, tänker du nu. Nu skrev hon väl ändå fel? Men nej, semestertider och bokmässor i både Göteborg och Frankfurt kom emellan innan förlagsavtalet väl signerades. Fortfarande var det svårt att vara riktigt, riktigt glad. Men stolt över mitt kontrakt - det var jag - och det var då jag skrev det här inlägget bloggen.
Sedan dröjde det bara ett par dagar innan jag även fick kontakt med Nypon förlag angående Nyårsfesten. Och en ny väntan började ...
Och så kan en antagningsresa också se ut.
Lustigt det där med att livet ofta väljer att se till att ens glädje blir lite grumlad. I samband med att tre förlag "slogs" om manuset Drömfångaren som sedermera blev boken Flickan i drömfångaren fick jag diagnosen ledgångsreumatism. Det var inte kul. Jag minns att jag var bitter över att inte kunna glädjas mer åt mitt första barnromanskontrakt. Men livet innehåller både ljus och mörker och alla schatteringar däremellan. Det är bara är att tugga i sig. I dagsläget är jag i princip helt besvärsfri tack vare medicinering och tidig upptäckt. Tack för ditt fina blogginlägg!
SvaraRaderaTack Ingrid! Det där livet ... Jag visste inte om din reumatism, skönt att medicinerna funkar. Tack för att du delar med dig.
Radera